Jämställdhet, utbrändhet, kvinnor & fysisk aktivitet

För drygt 20år sedan berättade en kollega om en dialog hon haft med sina väninnor på en av deras tjejträffar. Alla var småbarnsföräldrar. Ofta när dom skulle träffas så var det alltid kommentarer som ”jag måste kolla med min man först” eller ”Jag kan inte för min ma ska…”.

Förlåt det här blogginlägget är svinlångt. – Marie

Även de som haft de mest jämställda relationer innan de fick barn hade liksom tappat det helt efter mammaledigheten. Dom började be om lov för allt de skulle göra utanför hemmet som gällde tid utan barn. Min kollega var inte riktigt den även om hon tog ett stort lass gällande barnen för hennes man reste mycket i jobbet.

Men dialogen var: Har ni tänkt på en sak? Många män som blir pappor dom frågar aldrig om lov, dom fortsätter bara träna som tidigare. Det är fotboll, bandy, tennis, golf what so ever. Har dom den årliga herrmiddagen så säger dom ”den 20 april är det herrmiddag” ok, det är liksom aldrig en fråga utan bara ett konstaterande… eller ”jag skall ut med jobbet”… ok och så vidare. Medan kvinnor, småbarnsmammor efter mammaledigheten har lagt sig till med en ovana att börja fråga om lov. ”Det är tjejfest på lördag, är det ok om jag går på den?”… ehhh. Att hitta tid för träning efter jobbet och lämna över  ansvaret att ta hand om barnet halva kvällen? Jodå det är många mammor som frågar ”jag skulle vilja gå på ett träningspass på tisdag funkar det för dig?”. Som mamma har man ofta släppt allt och sina gamla tränings och vardagsrutiner som skapade jämställdhet i en relation innan man fick barn.

Man vill ju vara med sitt nyfödda barn såklart. I dag är det ett fasligt hallå bland kvinnor om kvinnor som tränar när dom fått barn. Alltså man ifrågasätter alltså kvinnor som fortsätter leva ett helt vanligt liv och skapar en jämställd relation med sin man??? Det får mig att undra hur lite människor reflekterar över sitt eget och andras liv och sitt eget agerande. Alla pekpinnar och vad som anses vara rätt eller fel. Det finns inget rätt eller fel.

Men det finns ett ansvar över hur vi vi väljer att leva, prioritera och hitta ett sätt som gör att vi mår bra utifrån vår egen personlighet och våra egna förutsättningar.

Är det egentligen så konstigt?

Att kvinnor blir utbrända är ju egentligen inte så konstigt. Men vem bär ansvaret? Vi pratar om jämställdhet. Att dela lika. Men vem ställer egentlig krav på vem? Vem är boven i dramat? Är det männen? Är det samhället? Är det sociala medier? 

Det är lätt att skylla det här på någon annan än sig själv. Men om man tänker efter, det är ju ingen som sagt åt en nybliven mamma ”Nu måste du be om lov för att gå hemifrån utan bebis”. Det är något vi mammor ofta är väldigt duktiga på at ta på oss själva. 

Jag minns det så väl. Jag minns uppvaknandet efter min kollegas reflektion över de väninnorna som ”inte fick lov av sina män att gå på tjejträff för mannen hade något viktigare planerat”. Jag hade inte ens märkt att jag själv gjorde det. Min man har ju aldrig hindrat mig utan det var jag någonstans på vägen som faktiskt hade börjat fråga om lov. Jag minns att jag tyckte var så fruktansvärt pinsamt att komma till den insikten. Att jag föll in i en roll som inte ens var jag. Men i backspegeln är det så lätt att se och förstå hur det gick till. Jag minns även exakt den dagen jag slutade ”be om lov”. 

Den där dagen 🙂 Jag tror det är ganska exakt 22år sedan. För det var hockey VM på Tv. Sverige skulle spela. Vår äldsta son var drygt ett år. Han var värdelös på att sova. Varje kväll vaknade han minst en gång, ibland 3gånger när man låg i soffan och kollade på TV.  Anledningen att jag ”frågade om lov” berodde på att jag tyckte det var ganska jobbigt att vara mamma. Att amma, kolikskrik eller sk. nattskräck som jag i efterhand har insett att det troligtvis var vad han hade. Att aldrig få sova, jag ville ju inte lämna över det jobbiga på någon annan. Jag fatta ju inte ens att någon annan kanske inte alls tyckte det var lika jobbigt som jag. Men man tänker ju inte så bra när man inte får sova. Hjärnan får aldrig tid för återhämtning. Min man vaknade ju också om nätterna så vi var ju lite slitna båda två.

Men, den här dagen hade min granne hade ringt och frågat om jag skulle följa med ut på en powerwalk vid åtta tiden. Hm… mitt i Sverigematchen… tänk om Vampyren vaknar och stör sin pappa mitt i hockeyn? Då blir han ju lite irriterad… min hjärna hade en inre dialog/reflektion med sig själv här… ”Men tänk om han INTE vaknar och jag stannar hemma? Då kommer jag bli skitirriterad och vara tjurig hela kvällen, och vaknar han så kommer jag vara irriterad för det”. Jag har ingen lust att vara irriterad, jag vill vara på bra humör. Och varför skall JAG stanna hemma bara för att det är hockey på TV? Ja, lite så omtänksam är jag av naturen ibland helt utan att tänka på det. 

Men… den här kvällen tänkte jag lite mer på mig själv. Jag funderade på alla anledningar varför det faktiskt var helt rätt och och självklart att jag skulle gå ut och gå en power walk mitt i Sverigematchen och må bra av det, och att min man faktiskt också skulle se logiken i det. 

1. Det är gratis att gå i skogen. 2. jag har inget att titta på/göra förutom hushållssysslor eftersom det är hockey på TV. Ja men va faaaaan varför över huvudtaget skall jag ens be om lov, bara för det är hockey??? Är jag helt dum i huvet? Jag vill vara på bra humör och om nu vampyren vaknar mitt i hockeyn och Pelle blir irriterad i typ 5minuter… Jamen låt han bli det då. Tänk om Vampyren mot förmodan sover hela kvällen. En riktig win/win situation. Då har jag powerwalkat = glad och nöjd fru. Pelle kollat på hockey = nöjd och positivt överaskad att vampyren sov. Så valet blev ju egentligen ganska enkelt.

Men… Tror ni jag sa ”JAG SKA gå ut och gå” haha… Näe inte då den där gången. Jag sa: ”Erika ringde och hon ville att vi skulle ut och gå vid åttatiden efter jag lagt Vampyren och jag tänkte göra det för jag har ändå ingenting att göra” P: ”Jamen det är ju mitt i hockeyn?! Tänk om han vaknar då?!” Jag: ”Ja! Men tänk om han inte vaknar…”. Sen var det inget mer med det. Han sa inte nej, han bara sa vad han tänkte och jag svarade.

Insikter

Det här kan ju låta så enormt tramsigt. Men jag tror många känner igen sig. Till saken hör att Vampyren sov hela kvällen (I backspegeln är det här ju så enormt pinsamt… att ens ha en dialog om  en liten timme). Jag tänker även på filmen sliding doors. Hade jag stannat hemma hade jag varit sur, vilket både jag och min man hade fått lida för, jag är världens tråkigaste person när jag är sur/irriterad. Men allt det här var helt och hållet mitt eget val. Att jag under mammaledigheten hade börjat fråga om det var ok så fort jag skulle lämna huset utan bebis? Det var ju JAG, inte min man som hade satt den ”regeln”. Men självklart var det ju bekvämt för honom så varför skulle han ens komma på tanken att förändra den situationen? 

Men jag och grannen tog en pw nästan varje kväll i flera år. Det blev en naturlig del. Jag behövde aldrig fråga, vi bara konstaterade att jag går ut och går om min man ändå är hemma och kollar på TV. 

Ansvar

Att ta ansvar för mitt eget välmående. Att värdesätta min tid. 24 timmar/dygn 7dagar i veckan. Hur skall dem fördelas. Vems tid är mest värdefull? Och till vad? 

Att ändra den där lilla formuleringen från ”Går det bra om jag,…blabla efter jag blablabla” till ”jag skall”. Vi och vår relation behöver det för min hälsa och mitt välmående. Det var aldrig något som min man ifrågasatte om han ändå var hemma. Idag kan han ju till och med säga åt mig att sticka ut och springa så jag blir på lite bättre humör. Vi har levt ihop i 27år och jag tror att ”What ever makes you happy makes me happy” är det vi lever efter båda två idag. Insikten att det är otroligt viktigt att vi båda får göra saker vi mår bra av.

Att både värdesätta sitt eget välmående och sin partners välmående. Att unna varandra att göra de saker man tycker är roligt. Utan dialogen ”Nu har du gjort det då måste jag få göra det här”. Lever man tillsammans i många år har man perioder man vill göra och uppleva olika saker. Och perider när man vill göra och uppleva samma saker tillsammans.

Jämställdhet

För mig handlar inte jämställdhet om att båda två skall ”dela på allt”. Det handlar mer om att få göra de saker man är bäst på hemma. Att klura ut vem som tycker vad av hemmasysslor är minst tråkigt. Att ha en uppdelning som skapar ett skönt flow. Jag tycker det är superlyxigt att aldrig ens reflektera över om bilen är skitig eller behöver tankas. Att aldrig behöva klippa gräsmattan eller vattna blommorna. Men jag är å andra sidan den som först tappar tålamodet om det blir stopp i avloppet och tar på mig jobbet som rörmokare. Jag vill ha koll på mina kläder i tvätten så då blir det helt naturigt mitt jobb att hålla ordning på tvätten. RUT kommer 1g/månad då tokdammar jag hela huset innan. Sen kan jag fuskstäda i fyra veckor. Och Pelle har ansvar för poolrummet och allt jädrans meck som har med Hugos pool att göra. 

Men det är så många saker som vi själva tar på oss ansvaret för. Både i jobb och vardagssituationer. Om vi rannsakar oss själva så är det väldigt lite andra människor eller våra män/sambos/särbos lägger över på oss. Det är vi själva som tar på oss. Det är så lätt att gnälla och skylla på andra och på omständigheter osv… Men det är sällan någon annan som kommer att bryta våra mönster. Varför i hela friden skulle någon komma och be om att ta över en tråkig syssla? Vi måste ta eget ansvar. Vara tydliga, värdesätta oss själva, våran tid. Och inte vara rädda för att ställa krav på omgivningen för att skapa det liv vi vill leva utifrån de förutsättningar vi har.

Och det där med kvinnor och träning. 

Fysisk aktivitet och bygga en smärtfri kropp. Att leva i en kropp som är stark och mår bra. Det är en underbar känsla.

Själv hade jag väldigt svårt att komma igång med styrketräningen efter graviditeten, då för längesen, för drygt 20år sedan.  Jag som alltid hade tränat och höll på med styrketräning ända fram till förlossningen. Men att jag inte kom igång handlade mycket om trötthet på grund av sömnbrist, jag ville man jag orkade inte. Det som tidigare varit fördelen med styrketräningen, att det var flexibelt och inga styrda tider blev istället ett problem för mig. Jag vet jag var lite avundsjuk på min man som hade mer styrda träningstider med hockeyn. Jag ville också ha ett intresse, något som var en bokad tid att anpassa mig efter. Att liksom känna att det fanns en tid jag ”måste” vara borta från hemmet. Att göra något som är bara för mig, utan barn, utan familj att få vara bara jag ”Marie”. 

Men ett intresse är ju liksom inget man bara kan hitta på. Vitsen är ju att det skall vara något man tycker är roligt och man mår bra av.

Det tog ganska många år innan jag kom just dit. Innan jag hittade det som blev mitt intresse . Det var inte förrän 2001 när yogan kom in i mitt liv. Varje måndagskväll var jag tvungen att sticka hemifrån precis innan barnen skulle läggas för att hinna till yogan. Det var så skönt att ha den tiden att komma hemifrån. Dessutom var det här i samma veva som Hugos FOP bröt ut, så yogan blev även min tid att stänga av hjärnan en gång i veckan. Jag hade ett enormt behov av att få egen tid utanför hemmet under väldigt många år. 

Idag ser ju livet helt annorlunda ut. Vampyren har flyttat hemifrån och Hugo är snart 19 år. Jag jobbar heltid som personlig assistent här hemma, jag sköter allt ideellt som FOP Ambassadör mestadels hemifrån. Jag tillverkar smycken och driver webshop hemifrån. Jag tycker om att träna hemma. Och springa i skogen. Det spar tid. 

Men känner ändå att det är viktigt att ta mig iväg på Lowes yoga 1g/vecka. Att ha en bokad tid som är ”min tid”. Och låta någon annan styra både tiden och rörelserna.

Vår yngsta son har en allvarlig sällsynt diagnos och det är ju inte riktigt samma sak som att ha två friska barn. Under åren har jag så ofta hört folk säga ”Det viktigaste är att våra barn mår bra”. Varpå jag alltid svarar NÄE! Jag kommer aldrig hålla med om det. Jag anser att ”Det viktigaste är att jag mår bra, för om jag mår bra så mår mina barn och även min man bra. För vem sjutton vill leva med en surkäring? En som är bitter, klagar, har ont i huvet skriker på barnen och aldrig vill ligga??? 

För inte tal om barnen. Herreguud barn har ju känsenslspröt som värsta medium. Du kan aldrig lura dina barn att du mår bra eller att din relation till deras far är bra om den inte är det. Vad får barnen för tankar om hur en kärleksrelation skall vara då? 

Men, det är heller ingen annan än du själv som kan veta ”vad du vill, vem du vill vara, hur du vill att ditt liv skall se ut”. Det är något vi alla måste ta eget ansvar för själva och prata om med den person man lever ihop med. Men framförallt… att själv agera och skapa förutsättningarna för det.

Men varför detta långa blogginlägg om jämställdhet och småbarn…

 Jag är ju 50år, har vuxna barn och har inte ens tagit mig tid att blogga alls på över en månad. Varför skriver jag det här? Jo, jag läste en krönika av Åsa Beckman ”Det är finare att bli sjuk av jobbet än av alla omsorger”. Faktum är att får man ett handikappat barn, då är det ok och tyvärr allt för vanligt att bli sjuk och inte orka på grund av alla omsorger. För min del så var mitt jobb som frisör den tid där jag vilade från allt ansvar. Det var enormt skönt att ”bara jobba”. Att få vila från all omvårdnad för att orka. 

Jag satte stenhårda regler för att inte krascha. Mån-ons-fredag lämade jag Hugo på förskolan vid lunchtid. Vad som än hände efter lunch dessa dagar fick ingen ringa och störa mig på arbetstid. Det var ”Pelles dagar” han hämtade på förskolan och lagade middag. Tisdagar och torsdagar lämnade jag på morgonen och hämtade efter lunch. Det var ”Mina dagar” mitt ansvar. Och hände det Hugo något så fick dom ringa mig.

Vi är alla olika

Min man har aldrig haft samma frihetsbehov som jag har. Men att jag blir en bättre fru av både fysisk aktivitet, frihetsflykt från vardagen, lite skit i hörnen och ogräs i gruset som får vänta när jag väljer att stå på händer och dricka kaffe. Än en perfekt trädgård och välputsade fönster kan han nog intyga 😉 

Och jag tror nog att fler kvinnor skulle må bra av att sätta  tydligare ”regler” över dessa 24timmar 7dagar/v. Att göra ett litet schema över livet. Vi har så mycket mer tid än vad vi tror. Om vi väljer och planerar utifrån prioriteringen att vi skall må så bra vi kan utifrån de förutsättningar vi har. 

Ps. Orkade du verkligen läsa ända hit??? Tack för att du tog dig tid 😉 ha en underbar dag/kväll/natt.

Hejsvejs – Marie 


Stöd FOP Forskningen. 

Bankgiro 5823-7140.

Swish nummer 123 640 26 30.

FOP Sverige.se.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.